Diagnoser och behandlingar – Tumbasartros

Här hittar du information om vanliga diagnoser och behandlingar

Vanliga frågor och svar:

Tumbasartros är en broskskada i tummens grundled Detta leder ofta till värk och en kraftnedsättning i det så kallade pincettgreppet mellan tumme och pekfinger.

Artrosen kan vara ärftlig. På grund av ledens beskaffenhet är den utsatt för stor belastning och kan då de upphov till “förslitning” .

Tumbasartros drabbar visserligen främst kvinnor över 55 år (ungefär 20%), men det är inte heller någon ovanlig sjukdom vid lägre ålder eller hos män. Det går inte att visa att vissa yrkesgrupper drabbas oftare eller tidigare av tumbasartros.

Undvika ensidig belastning av tum-basleden. Inhandla en stödortos (förband) för att avlasta leden. Antiinflammatoriska läkemedel kan ha gynnsam effekt och ge symptomlindring.

Distriktsarbetsterapeuten kan hjälpa till att prova ut ett välanpassat stödbandage kring tum-basen. Information om ergonometriska principer för ledbesparande arbetsteknik, t.ex. hushållsarbete, är viktigt. Någon sjukgymnastik för att lindra besvären finns ej.

Information att undvika belastning av tummen. Remiss till distrikts-arbetsterapeut för att prova ut stödortos. Ortosen har 2 viktiga funktioner. Den ena är att hålla tummen i ett viloläge så den ligger avslappad och man undviker värk. En s.k hård ortos kan vara lämplig om man har besvär nattetid. En annan typ av ortos (mjuk) kan användas dagtid och är ett mer dynamiskt bandage som ger mothållsstöd vid belastning av tummen. Det är viktigt att inse att en ortos sällan accepteras under de första veckorna. För att kunna göra en korrekt utvärdering krävs att man “tvingar” sig att använda ortosen under minst 1 månad.

Vid värk recept på antiinflammatorisk medicin, antingen som tablett eller lokal behandling med gel. Vid akut besvärande smärta och inflammation kan lokal cortisoninjektion i CMC-led 1 kan ofta ge besvärsfrihet under några månader.

Efter intraartikulär cortisoninjektion (välj gärna cortison med lokalanesteticum) är det inte ovanligt att man under de första 2-3 dygnen får tilltagande besvär p.g.a. det övertryck som skapas av läkemedlet som sprutas in i leden. Efter 2-3 dygn kommer oftast den positiva effekten där värk, smärta och svullnad avtar. Cortisoninjektion kan upprepas 3-4 gånger/ år.

Vidare utredning kompletteras med röntgen. Klassiska röntgenfynd är: reducerad ledspalt, subchondral scleros, osteofyter samt subluxation. En negativ röntgenundersökning innebär inte att leden är helt frisk – oftast krävs avancerad förslitning av ledbrosket för att detta skall synas på röntgen.

När vare sig stödortos, medicinering eller cortisoninjektion hjälper och patientens livskvalité är klart påverkad finns möjlighet till operation. I dessa fall remitteras patienten till ortoped eller handkirurg för ställningstagande till eventuell operation.

Flera olika operationsmetoder finns beskrivna. Vanligtvis tar man bort os Trapezium och ersätter detta med antingen kroppseget material.

Operationen utförs i blodtomt fält vilket innebär att att en dubbelmanschett anläggs på armen som ska opereras. Bedövningen sprutas in i blodbanan via en venflon som sätts på handryggen. Manschetten medför att bedövningen stannar kvar i armen. Dubbelmanschetten ger möjlighet till att flytta trycket om trycket blir besvärande.Ingreppet med förberedelser och en timme efter operationen i stillhet tar ca 4 timmar.

Efter operationen måste tummen-handleden vara ingipsad under 4-6 veckor. Efter avgipsning får man kontakt med sjukgymnast – arbetsterapeut för hjälp med träning. Oftast krävs sjukskrivningstid på minst 3 månader, ibland upp till 6 månader innan man kan återuppta sitt arbete.

Av de patienter som opereras blir ca 80-85% nöjda med ingreppet. Ungefär 15% upplever ingen förbättring efter operation, orsaken till detta är inte klar. En förklaring kan vara att intilliggande leder också uppvisar förslitning och därigenom kvarstår besvären.

Sällsynta komplikationer är infektion och övergående känselnedsättnig över operationsområdet.

Kraftnedsättningi tum-pekfingergreppet är vanlig och är oftast bestående.